Augusti 2022
Med kamerans hjälp avbildar du en scen byggd av måleri, objekt, samt en eller flera mänskliga
gestalter. Ibland är det svårt att avgöra vad man ser, ett kollage som leker med ögat.
Människan var i mina tidigare verk ett subjekt i centrum, resterande omvärld och miljö. Sen har
detta kommit att förändras och jag har velat synliggöra att allt är ett. Liksom i ett abstrakt måleri
där alla färger är betydelsefulla, en grön färgkropp kan representera ett blad men värderas inte
bara efter sin mening.
Menar du att gränsen mellan människa och omgivningen löses upp?
Jag strävar i den riktningen.
Kan du berätta hur du går till väga för att konstruera dina bilder?
Jag skissar först grundligt. I tidigare arbeten utgick jag från en färdig idé men numera arbetar jag
mer intuitivt, jag har alltså ingen färdig idé innan jag börjar skissa.
När vet du att ett motiv är rätt, något du vill fullborda?
När skissen ÄR. Då jag vet att den inte går att tvivla på.
Vad är nästa steg, då du har en färdig skiss?
Då börjar det praktiska arbetet med att skapa ett måleri i det utvidgade rummet. Under hela
processen använder jag kamerans sökare, den utgör ramen för mitt skapande.
Söker du ett särskilt uttryck bortom motivet?
Jag vill befria mig från det tredimensionella och låta allt bli som ett måleri. När jag tittar genom
kamerans sökare frigörs mina föreställningar om att det jag ser är tredimensionellt. Jag utesluter
allt utanför sökarfönstret.
Vilken roll har människan i dina bilder?
Människan interagerar med allt annat, är en del av alltet. Exempelvis kan en cirkel och en
mänsklig kroppsdel bilda en blå form som balanserar på en annan form. I mina scenografier
har människan alltid en uppgift, som att hålla i något eller för att smälta in i en målning.
Brukar det slutgiltiga fotografiet överensstämma med den ursprungliga skissen?
Mötet med verkligheten, under arbetet, ställer till med oväntade utmaningar som gör att jag
måste utveckla nya metoder för att förverkliga skissen. Från början har jag till exempel ingen
aning om hur jag ska gestalta en vertikal cirkel som svävar i rummet. När jag målar cirkeln
upptäcker jag att den ser vågrät ut genom kamerans sökarfönster. Jag målar om cirkeln tills den
ser lodrät och svävande ut i sökaren, medan målningen i själva verket är förvrängd.
Det verkar som om metoden har betydelse, det hade varit enkelt att framställa bilderna digitalt.
Anledningen till att jag vill göra det själv handlar om magin i det som sker mellan det fysiska
rummet och kamerabilden, det som överraskar mig.
Illusionen intresserar dig?
Det är för att jag upplever att vi ser en väldigt liten del av det som pågår i verkligheten.
Vad hämtar du inspiration ifrån?
Genom att sätta mig ner och arbeta, efterhand kommer jag in i ett flow. Jag fortsätter till en
punkt där jag känner att det är sant.
Vad är sant?
Det behöver inte vara sant i bemärkelsen att detta har hänt, utan att det som gestaltas säger
något om verkligheten som är sant.
Hur tycker du att ditt bildskapande utvecklats genom åren?
Från början komponerade jag in mig själv i en del av scenografin eller som i projektet modellen
där jag visade hur man kan bli osynliggjord. Idag ser jag på verkligheten som mer sammansatt,
allt hänger ihop. I en av mina senare bilder ”Matter” sitter en gestalt ihopkrupen på vad som ser
ut som en låda. I själva verket finns ingen låda, den är målad. Både form och innehåll är en
illusion. Lådan, verkligheten, tankarna som vi skapar är inget faktiskt.