Recension av Carolina Söderholm, Sydsvenska Dagbladet, 2013/01/25
De unga kvinnorna är påfallande lika, och placerar sig i rummet med utstuderad gåtfullhet. Det är som att iaktta en sluten ceremoni eller ett fruset skådespel. Att något står på spel tycks avgjort. I en tagning staplar en kvinna rulle efter rulle av tyg: alla i dovt behagfulla nyanser av malva, nattviol och duvgrått. Färgskalan anger tonen för utställningen; från pärlemor till grafitgrått och violett. När Carin Blücher arrangerar sina tablåer lämnas inget åt slumpen. Allt sedan Malmö konsthögskola har hon under de senaste tio åren med minutiös perfektion ägnat sig åt jakten på rätt karaktärer, den tidsödande produktionen av kostymer och rekvisita.
Trots att det rör sig om fotografier ger den nya bildsvit hon presenterar på Galleri Ping-Pong ett intensivt måleriskt intryck. Som hämtat från renässansens och nyklassicismens mästare, vilka med betvingande illusion fångade lystern och den lena sensationen av siden, silke, taft och tyll. Fast denna gång är det tydligare hur Blücher också går mot djupet.
Det handlar inte enbart – och har aldrig gjort – om stoffets, färgens, ytans och blickens förförelse, även om tidigare fotosviten "Blue Sensation" på ett mer begränsat sätt utspelade sig där. Nej, därtill formar hon sin berättelse, vars laddning förstärks av kompositionens stramhet.
Redan antikens greker förstod att bruka geometri och gyllene snittet, på jakt efter den optimala formeln för bildens harmoni. I det tysta pågår dramatiken, som lika gärna kan ta fäste i drömmens absurditet som i den mänskliga samvarons tysta överenskommelser och osagda restriktioner. Här bjuds varken stegring eller förlösande katarsis, men jag frågar inte efter det. När Carin Blücher är i högform, finns inget övrigt att önska.
Carolina Söderholm, konstkritiker och konstvetare