Människan vs måleriet
Recension av Johanna Gredfors Ottesen, från Carin Blüchers separatutställning på Galleri Arnstedt, 2018

Carin Blüchers verk på Galleri Arnstedt kännetecknas av en inledningsvis dominerande lek med ögat. Hon arbetar med fotografiska tablåer, där en människa som ensam aktör omges av eller interagerar med tredimensionella måleriska inslag. Dessa består av formskurna målningar som ordnas i rummet, som förvandlats till en simulerat tvådimensionell yta genom att gränsen mellan vägg och golv suddats ut med hjälp av hängande dukar. Det senare känns viktigt att dröja kvar vid, för det antyder att den rörlighet som det tredimensionella rummet erbjuder saknas eller är starkt begränsad. Det är nämligen lätt att tänka att Blücher arbetar med scenografi. Ett sådant arbetssätt förutsätter dock att det i det givna rummet finns utrymme för en viss handlingsfrihet. Är människan verkligen fri att agera impulsivt i dessa tablåer? Nja.

För mig framstår hon snarare som fastlåst som objekt, mer som bärare av de måleriska inslagen än något annat, även när hon av kameran fångats i rörelse. Därmed väger här människan som objekt inte tyngre än de måleriska inslagen. Det är som om människa och måleri, när det sammanfogats, har tillskrivits samma värde. Det är effektfullt och får mig att fundera på rummets och bildens grundläggande förutsättningar.

Blücher är tillsammans med Aleksandra Kucharska och Elizabet Thun de för säsongen sista utställande konstnärerna på Galleri Arnstedt. Kucharska visar i lågmäld stil jättelika blyertsteckningar, så svagt tecknade att de tycks insvepta i mystisk dimma. Verken framstår i sammanhanget som sublima viskningar, som finmaskig väv genom vilken alla intryck silas. Som betraktare tvingas man aktivera blicken och söka i de nästan osynliga valörerna, och effekten är hypnotiserande. Kucharska arbetar också med ett slags värdering och utjämning av själva ytan, där ingenting betonas mer än någonting annat mer än helt svagt.

Elizabet Thun å sin sida arbetar på ett helt annat sätt, med ett måleri som innehåller en mängd olika skiftningar trots ett ganska litet format. Motiven är hämtade ur en vild, variationsrik natur med tunga bladverk och dyigt vatten - och känslan är förhöjd, nästan uppskruvad.
Då och då dyker konstruktioner upp, som hägringar i den snåriga växtligheten. Även dessa tycks växa organiskt, som rakt upp ur myllan och knappast som ett spår av människan.

Thun arbetar också på sätt och vis med tablåer, men där dessa hos Blücher är strikt planerade och stegvist framställda framstår Thuns bilder som titthål in till något som växer intuitivt, bortom tankens kontroll. De två tillsammans med Kucharska utgör en ganska omaka trio, men en absolut sevärd avslutning på gallerisäsongen.


Johanna Gredfors Ottesen